Vansinnet spricker i sömmarna Del 1

Han hette Gottfrid, han var etthundratio år gammal och var den argaste pensionären i Fjuckby. Inte för att pensionärer i Fjuckby var särskilt milda av sig. Men Gottfrid var en  unik gubbfan i en värld av skrynklig hud, prostataproblem och dåliga höfter.

Till skillnad från andra platser i Sverige var missnöjet bland gamla rynkiga blodhundar till människor oerhört stort i det här kyffet till by.Ingen vet riktigt varför. Det bara var så.Pensionärerna här var bara ovanligt arga och kriminella.

Förra året rånades byns enda närbutik av två taniga åttio-åringar som fångades tio meter från brottsplatsen. De hade parkerat sin flyktbil elva meter från butiken och de hade överskattat sin egna bristfälliga spänstighet och föll på eget grepp. Bokstavligen, båda ramlade och bröt höften under den korta och intetsägande flykten. De var ju inte direkt några ungtuppar längre även om de vägrade inse det.

Att vägra inse ålderdomen var den största sjukdomen bland pensionärerna i Fjuckby. Inte bara bland gubbar utan även hos tandlösa tanter som försökte ragga upp tjugo åringar på Jerry´s, Fjuckbys notoriska pub där varje kväll avslutades med ett rallarslagsmål och någon mindre våldtäkt. Våldtäkterna bestod av gamla gubbar som försökte spänna på någon ofrivillig nittiosexårig brutta men slutade att båda somnade innan något allvarligt skedde med gubben överst dreglande i munnen på kärringen och med löständerna hängande. 

Vem har sagt att det är lätt att bli gammal?

Brottsligheten i Fjuckby som annars var minimal , bestod mest av gamla vresiga pensionärer som stal småsaker; pennor,bröd,batterier (varför är gamlingar så besatta av batterier?), glödlampor, mjöl och gummiband.

Polisen i Fjuckby som bestod av två personer. Kjell och Eva hade inga större bekymmer med att ta hand om gangsterpensionärerna, även om det var tjurigt att få dem att erkänna att de stulit något. Oftast skyllde de på demens eller så blev de arga och skyllde på förföljelse och kallade Kjell eller Eva för fascistjävlar och jämförelsen med Hitler var inte ovanlig och när den liknelsen kom följde ofta en harang om andra världskriget, judar (inte alltid i positivt ljus) och hur polisen påminde om brunskjortorna från förr.

Gottfrid, däremot var av en annan sot. Han var inte arg på grund av sin ålderdom och att han inte kunde uträtta det han tidigare tog för givet. Nej, han hade alltid varit förbannad på allt och alla. Han satt i sitt slitna hus på Grodstigen 14 och smidde planer på att spränga Fjuckby i luften. Han hade fått nog. Vad vad det för något som fick droppen att rinna över för Gottfrid?

Fortsättning följer...

Apotekaren i Säffle

Han hette Julius. Fyrtioåtta år och bakfull. Han hade fått sparken som lärare efte att ha spöat upp en minderårig för många. Ibland är mindre bäst, I det fallet att slå mindre. Men Julius hade gått vidare i livet och  hade hittat en bakväg in i läkemedelsindustrin genom att sälja utgångna läkemedel till miffon som behövde något för sina dagliga kufiska behov. en av dem: uteliggaren Anatolji brukade stoppa Alvedon i sitt anus för att lindra sina hemorrojder. För honom fungerade det utmärkt sa han. men så var han även lobotomerad sedan födseln.

Konsekvenser fick det även för "Tjosan" Karlsson. Säffles mest notoriska  prostituerade som led av prokrastinering. Något som man inte vanligtvis förknippar med det yrkesvalet. Anledningen till att hon kallades "Tjosan" var inte av asiatiska skäl utan för att hon en gång svalde en kondom , sög i sig den som andra sörplar ostron. Det såg ut som hon sörplade snor när hon svalde gummisnodden med sats och allt. Tjo san sa det och så var det mad det. Av Julius köpte hon kräkmedel som inte fungerade. Hon blev istället gravid som resultat av att ha använt det för att få upp kondomen. Tjosan, minsann!

Allt detta lyckades Julius med att kränga under några månader innan lokala myndigheter började undersöka lustiga läkemedelsrelaterade dödsfall. Här är ett axplock av förstasidesrubriker som Säffle Allehanda publicerade när de inte hade någon lokal gås som gäckade polisen:

Jakob Rutzelius, sjuttioåtta år som köpte  utgånget nitroglycerin för sitt hjärta small i luften och tog hela äldreboendet med sig.

Gösta Pangson, sextionio år köpte  Viagra som gått ut och dog av introvert stånd.

Linda Kooork, fyrtiofyra år gammal kärring som var handläggare på Försäkringskassan införskaffade ögondroppar. Det borde hon inte ha gjort. För helt plötsligt förändrades hennes syn så  pass så hon kunde se in i framtiden där mänskligheten förslavats av ilskna sengångare och  skoningslösa getingar. Hon dog på fläcken av insikten. Det här var något hon tog med i graven, men om obducenten undersökt hennes hornhinnor hade bilden av en getingskorpral med Hitlermustasch etsat sig fast.

Nåväl. Julius lyckades gömma sig undan och gäcka polisen eftersom de var upptagna med att leta efter en bortsprungen hormonstinn get.

Men till slut fick Julius nog och funderade på sin påverkan bland Säffles befolkning och drog slutsatsen att han kanske borde sluta med de här oseriösa dumheterna och undersöka nya karriärmöjligheter. Han flyttade från Säffle och det är oklart vad han sysslar med för dumhete idag

Gula prickar i mitt vansinne

Att bli blind i sinnet är nästan som att bli blind på riktigt. Man kan inte se klart, gula prickar dyker upp och förhindrar klar syn på ställen som borde vara klara. Man blir inte helt blind men det ä som att stirra in i en sol som väljer ut vad som skyms, som en selektiv revisor som dessutom förstärker det som inte finns där och bokför den som Skuld.

I mitt Väl bor en vrede
som den roar sig med

Mitt Väl som borde färdas på den rakaste av vägsträckor
drabbas av de dummaste av vägarbetare
Mitt Väl måste lida av dem

Vreden tillåter få ögonblick av klarhet
Få ögonblick av raksträckor
Få ögonblick av annat än Gula Fläckar

Vreden bajsar senap i hjärnan
som rinner ner i en ränna 
Skit rinner nedåt 
Orsakar de Gula fläckarna

Mitt väl slirar på den gula vägen
av senap


Varför städar inte vägarbetarna upp?

Jag tror jag ska bajsa i deras frukost.
Senap i vällingen
De förtjänar Väl

En försiktig fisketur

En tyst bris susar förbi medan jag befinner mig vid den metaforiska dammen som existerar hos os alla. Språkdammen dit vi alla hämtar inspiration för att prata, skriva och kommunicera. Hur den ser ut och platsen den befinner sig i ser ut kan se olika ut för var och en av er som läser detta. men för mig befinner sig dammen i en avskild glänta som dölja av höga träd som på något vis försöker skydda dammen från inkräktare.  Dammen i sig är egentligen bara en liten pöl, men den saknar botten. I dammen kan man om man kisar med ögonen uppleva små varelser som dansar under ytan. De gör en märkligt rofylld att titta på hur de lekar  på en plats man nästan önskar man kunde leva hela sitt liv. Jag kan inte återge hur de ser ut eftersom de verka skifta konstant. De viskar till en. "Kom!" "Kom!" som om de vill locka till dig. De vill leka med dig därnere. De verkar så vänliga. Men man ska se upp för dem. Man måste vara på sin vakt mot dem. De kan dra ner en och sedan drunknar man i allt nonsens som uppfyller dammen. Man måste vara försiktig för...ja jag vet inte hur jag ska beskriva det...men Språket är inget att leka med. Och jag vet att dessa dansanta varelser ger upphov till all form av skriftligt uttryck. Det är därför det är så svårt att beskriva dem. De är diffusa De gäckar mig samtidigt som de lockar.

Dammen verkar vara i rörelse, den är inte stilla som det avskilda kretslopp det är. Vatten rör sig i cirklar som man spolar i toaletten. En vatten virvel av ..ja..är det verkligen vatten? Jag får allt svårare att använda ord när jag ska beskriva språkdammen. Min språkdamm. Den är som en hägring för det mesta, svårt att urskilja den. Ibland är den klar framför mina ögon, klart som det renaste vatten som inte finns men ibland vet jag..hur ska jag förklara....nuärjagdärigen. Dammen är borta.

Nåväl det var en kort fisketur. Jag försökte vara försiktig. Jag försökte beskriva min språkdamm. Det gick inte så bra den här gången. Jag får göra att nytt försök senare. 

Vi har alla en språkdamm inuti oss. Ibland kan vi nå  den. Ibland inte. men det är ögonblicken vi kan nå den vi bör ta oss i akt. Det är då en oerhörd makt ligger framför oss, inuti oss och vi har den inom räckhåll. Och en människa med makt är sannerligen ett farligt något.

"Språkdammen- en plats vi alla går för att dricka"-Stephen King

Dumheter i bajshuset

Han klämde och klämde. Han hade skitit. Men det var inte nog. han skulle förlösa ännu en  korv , men det var lättare sagt än gjort. Den tarmgravide stackarn hade inga sköterskor som kunde hjälpa honom att flåsa och stånka och allt sådan skit som kvinnor gör när de förlöser små skitungar i världen där de ligger horisontalt som strandade valar som behöver hjälp att få en skjuts tillbaks i  det härliga och livsbejakande vattnet.

Den här situationen var allt annat än livsbejakande. Mannen som satt och stånkade på dasset, låt oss kalla honom för Anton, hade fruktansvärd värk i anuset. Han hade suttit och tänjt öppningen i nära nog två timmar och det hela började likna en militär exercis som inte ville ta slut.  Huvudet hängde  och hela kroppen höll på att böja sig där han satt eftersom han hade fått för sig att ta "skjuts" inför den sista sluttampen med korven som satt inne i hans kropp. Anton flåsade ut brunstiga ljud som om han höll på att få antingen en orgasm eller  en nöt i halsen som fastnat. Det var nu eller aldrig. 

Anton spände samtliga muskler i kroppen så han började likna en kokt kräfta  och flög upp med överdelen av kroppen så ryggen slog i toan och från magens avgrund kom ett djungelvrål som hämtat från en tid då människan var en apa och ekade mellan de sunkiga träväggarna som tillhörde ett utedass i Ljungskile. Trycket på tarmen hade gjort att tarmen börjat brista och när Anton väl tryckte till med allt för kung och fosterland var värt så exploderade hans kropp och färgade de sunkiga träväggarna med en märklig blandning av rött och brunt och en stank som inte skulle vinna några priser.

Man kallade händelsen för Människobomben. Och så var det med det.

Feber från en dagdröm

Värmen steg inuti kroppen. Den mänskliga termostaten höll på att gå sönder; splittras i  tusentals småbitar för att aldrig mer  sättas ihop. Som ett tio tusen bitars pussel som består av enbart blå himmel.  Kroppen i behov av att kylas ner eftersom överhettning var på gång. tankarna gick på högvarv, men jag försökte inbilla mig kyla i den våg av kaos som mötte mig. Tankarna yrde omkring som varma snöflingor i en storm. Var och en av snöflingorna innehåller en värld av möjligheter, I en av dem van Hillary Clinton valet . I en annan vann Adolf Hitler andra världskriget åt Tyskland. I en tredje befann sig en konstig författare i ett fält av snöflingor och onanerade senap och i den märkligaste  av dem alla hade Moderaterna kommit till makten genom ett lotteri avskaffat kulturen för att enbart fostra ekonomer i en pingvinsfabrik av idiotiska proportioner. Ur fabrikerna valsade ekonomerna ut och gungade fram och tillbaka som efterblivna pingviner. De upprepade konstant ett enda ord: "konjunktur" i omväxlande höga och låga röster och sedan vaknade jag upp med tankarna som funnit sina vägar tillbaks till skolbänkarna för att lydigt stramas åt så att kroppen kan fungera. Igen.