Han klämde och klämde. Han hade skitit. Men det var inte nog. han skulle förlösa ännu en korv , men det var lättare sagt än gjort. Den tarmgravide stackarn hade inga sköterskor som kunde hjälpa honom att flåsa och stånka och allt sådan skit som kvinnor gör när de förlöser små skitungar i världen där de ligger horisontalt som strandade valar som behöver hjälp att få en skjuts tillbaks i det härliga och livsbejakande vattnet.
Den här situationen var allt annat än livsbejakande. Mannen som satt och stånkade på dasset, låt oss kalla honom för Anton, hade fruktansvärd värk i anuset. Han hade suttit och tänjt öppningen i nära nog två timmar och det hela började likna en militär exercis som inte ville ta slut. Huvudet hängde och hela kroppen höll på att böja sig där han satt eftersom han hade fått för sig att ta "skjuts" inför den sista sluttampen med korven som satt inne i hans kropp. Anton flåsade ut brunstiga ljud som om han höll på att få antingen en orgasm eller en nöt i halsen som fastnat. Det var nu eller aldrig.
Anton spände samtliga muskler i kroppen så han började likna en kokt kräfta och flög upp med överdelen av kroppen så ryggen slog i toan och från magens avgrund kom ett djungelvrål som hämtat från en tid då människan var en apa och ekade mellan de sunkiga träväggarna som tillhörde ett utedass i Ljungskile. Trycket på tarmen hade gjort att tarmen börjat brista och när Anton väl tryckte till med allt för kung och fosterland var värt så exploderade hans kropp och färgade de sunkiga träväggarna med en märklig blandning av rött och brunt och en stank som inte skulle vinna några priser.
Man kallade händelsen för Människobomben. Och så var det med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar